förhoppningsvis så kommer folk ta åt sig av det här inlägget så det här kan bli det första och sista inlägget jag behöver skriva om det här "ämnet". Jag är spyless på folk som berättar för mig hur jag ska leva mitt liv. Vi alla är en enskild person och vi bestämmer själva vad vi vill göra med våra liv. mitt absoluta största intresse är träningen, det är ingenting jag kan ändra på. Jag älskar att träna och så är det bara. Jag vet inte vad jag skulle göra utan träningen,då jag tycker det är så förbannat kul att träna. Därför äter jag hellre som TVÅ hästar och få träna än att äta som "vanligt" och inte få träna. Jag har en mamma, en pappa och syskon som jag berätta för mig om jag gör något fel. Jag vill inte höra av folk som egentligen inte ha någon aning berätta hur jag borde leva mitt liv. Jag har två träningskunniga föräldrar och jag tror dem vet mer än dem flesta om hur man ska träna, hur mycket man kan träna och hur mycket man ska äta för att få olika resultat. Jag själv är också väldigt "påläst", och kan det mesta inom träning på senare tid. Så jag har liksom full kontroll över MITT liv. De som har snackat bakom ryggen på mig och tror att det inte ska komma fram, tror helt fel. Jag vet en hel del saker som folk har sagt om mig till någon annan. Och det gör otroligt ont i hjärtat när jag får reda på det, samtidigt som jag inte bryr mig ett jävla skit om vad folk tycker om mig. Jag har också hört någon säga "du vill väl inte att det ska hända som det hände med Sanna." Vad hände? Jo, jag fick ta en break i från träningen och sedan köra igång igen med styrketräning efter mitt uppehåll. Är det så farligt? Jag var fullt medveten om att jag blivit smal och hade gått ned i vikt, men det var något som hände under tiden då jag utvecklade mitt intresse för löpning. Jag sprang i stort sätt varje dag, jag kunde inte få nog av att springa, det är det bästa som finns enligt mig fortfarande. Jag är liksom född för att träna, min kropp är gjord för att slita med tunga vikter och benen för att springa. Vissa kanske köper något för att bli glad, far ut att fikar för att bli glad men jag snör på mig springskorna och far ut på en springtur. Det är som terapi för mig att springa och jag har hållt på med löpning hela mitt liv. Redan när jag var 3 år sprang jag min första tävling så man skulle kunna säga att jag är född för att springa men så är det ju inte riktigt men ni förstår vad jag menar. Löpning/träning är en stor del av mitt liv. så nu hoppas jag ni alla fått det klart för er att jag inte har någonslags utav ätstörning/träningsstörning så ni alla kan sluta snacka en massa. Och att det faktiskt finns personer som lever för att träna, för att det är deras intresse, och att det är något dom brinner för. Det ska inte kännas jobbigt att träna, utan träning ska vara kul! Sköt er eget i stället, tror det blir bäst så för alla. Det här är jag, take it or leave it. Tack för mig PUSS och KRAM :)